Jag har inte stickat Lovvika vantar sedan jag gick i högstadiet och när jag väl började var det svårt att sluta. Den där besattheten drabbade mig och jag stickade fler och fler vantar. Tanken var att jag skulle sticka julklappsvantar till mina två yngsta bröder och bonusbror, men jag kunde inte sluta efter det. Så jag fortsatte att sticka. Nog behövde mina vuxna bröder också varma vantar? De som står så mycket i ishallen och tittar på hockey. Så jag stickade två till.
Vantarna blev uppskattade julklappar men som vanligt när jag ger bort något jag stickat blev jag själv lite avundsjuk. Jag vill också ha nya, fina, lovvika-vantar och det ville mannen också. Så nu har jag ett par vinröda vantar på stickorna och garn till ett par kobolt-blå ligger och väntar i skåpet. Nu får vi bara hoppas på riktig vinter också så att vi får användning för vantarna…
